När vi kommit ner till operation så väller det fram folk, det är narkosläkaren, narkosläkarelev som ska vara med, barnmorskan, barnmorske elev, det är en till tant som springer omkring, det är en finsk kvinna som står vid mitt huvud hela tiden, det är två läkare som opererar, det är jag och stefan plus en till kvinna. Innan allt börjar så går stefan, bm och bmeleven iväg för att byta om, jag och norkosläkaren + eleven går in till operationsrummet, jag får hoppas upp på britsen och det är svinkallt i rummet *Brr* Alla kommer fram för att presentera sig och ta i hand, jag uppfattar inte ett enda namn :) Jag var trött, förväntasfull, kall, ensam (stefan hade inte kommit än) rädd, glad, skakig, illamående men samtidigt så lycklig att jag ska få se den lilla människa som legat i min mage så länge. Han som sparkat, bökat, hickat, sovit, snurrat runt och bara funnits nära intill mig hela tiden. Eftersom det är mitt tredje kejsarsnitt så krävs det två läkare, varav en specialist på just kejsarsnitt, tydligen är det lite mer jobb med att göra ett tredje kejsarsnitt än att göra ett eller två. Narkosläkareleven satte in en utfart som hon kallar det, alltså en sån.. droppaktig sak i armen :) Jag hade nu två sånna. Hon skulle sätta på ett blodtrycksmätargrej runt min arm samtidigt som den finska kvinnan skulle sätta bedövning i ryggen. Hon kådar och drar med sina knogar på mina ryggknotor och fy f*n vad ont det gör! Jag försöker slingra mig men då kommer en annan kvinna o håller i mig o säger att jag måste sitta stil. Det sticker till i ryggen och hon säger att nu måste jag sitta absolut blixtstilla, stefan kommer in, ombytt o klar och kläderna var så fula så jag började skratta (förlåt!) då var läkaren lite sur o sa att jag måste vara stil! Sen hände allt väldigt fort, bedövningen börjar göra värka på en gång och jag tappar känseln i bägge ben och eftersom jag sitter upp så höll jag på att ramla framåt. Rumpan och ryggen börjar domna bort ochy två kvinnor säger till mig att lägga mig ner snabbt så jag inte ramlar, samtidigt ska narkosläkareleven ge mig nått i droppet som sitter i armvecket, det blev ganska invecklat. Det kryper i hela min kropp när jag börjar domna bort mer o mer över mage, bröst samtidigt som det är svinkallt i rummet. Jag ber om att få en kudde under huvudet eftersom jag kan inte ligga raklång på rygg utan nått (förra kejsarsnittet så fick jag svimmningskänslor och allt blev svart för att jag fick sånt tryck när jag låg på rygg) De går iväg och hämtar min kudde och så får jag en slags kilkudde så jag ligger lite snett på bordet. Stefan sätter sig bakom mitt huvud och så sätter de upp ett grönt skynke framför mitt ansikte. Där ligger jag, i ett kallt operationsrumt, helt bortdomnad i kroppen, med ett stort skynke framför ansiktet, ser inte Stefan utan bara rakt upp. Massa främmande folk i lokalen och en finsk kvinna som drar kalla kompresser lite varstans på min kropp för att kolla hur mycket och långt bedövningen tagit. Halvdåligt med sömn, saknad av de större barnen, fastat i flera timmar, halvliggandes på rygg med en stor mage som trycker på, huvudvärk och illamående. Det såg inte ljust ut. 

Narkosläkareleven tog mitt blodtryck precis hela tiden. Hon pumpade upp, tog ut luften och sa siffrorna till nån som antecknade (?) sen pumpade hon upp igen, drog ut luften o sa siffror.. pumpa upp, drog ur.. så höll det på under hela operationen (som tog ca 51 minuter) Hon var så otroligt snäll och lugn, det hjälpte mig väldigt mycket! Synd att jag itne kommer ihåg hennes namn.. men iaf. Jag låg på sängen och man är ganska.. utsatt eller.. ensam fast det är så många runt en. Jag hörde den förbannade blodtrycksmaskinen hela tiden som pumpade i och drog ut luft, mina ben var helt bortdomnade, jag försökte flera gånger lyfta benen men det gick bara inte och då tror jag att jag fick lite panik för allt förutom armar och hals är bortdomnat, jag kände knappt att jag själv andades, den finska kvinnan kom och masserade min hals och sa att jag måste ta det lungt, ta det luuungt *på finska* samtidigt hör jag nakosläkaren säga att min puls är uppe i 180 fast jag bara ligger stil och ändå trodde jag var någerlunda lugn. Jag får ligga o ta djupa andetag samtidigt som finska kvinnan masserar halsen, narkosen ringer efter nån medicin som jag måste ha, de drar i nått lugnande eller blodtrycksänkande (?) men det verkar inte hjälpa för jag hör lite stress i narkosläkarens röst när hon ropar lite högre, har ni ringt o beställt medicinen?! Även Stefan blev nervös av hur stressad hon lät, då förstod han att de kanske var lite allvarligt. Nån svarar att medicinen är beställd och att den står framför nakosläkaren, hon drar i nått och min puls sjunker som en sten ner till 60 då var det tydligen för lågt o de för ge mig nått mer för att få upp pulsen igen. Blodtrycksmaskinen går på högvarv, både narkosläkaren + eleven står och mäter och kollar min puls på handleden med både händer och maskin. Efter 20 minuter så har de fått mig i balans och jag känner själv hur jag slappnar av i hela kroppen, tar ett djupt andetag och då säger läkaren timeout. Det innebär att de är klara med förberedelserna och de blir tyst i rummet. De frågar efter mitt personnummer sen får alla säga sitt namn igen (antar att det är nån bandspelare på så de spelar in allas namn till journalen??) sen hör jag läkaren säga, ja men dåså, då börjar vi! 

Man får tipset att inte titta uppåt/framåt för då ser man hela operationen i lampan så jag får ligga och titta åt vänster hela tiden. Där står narkosläkaren + eleven och pratar med mig, men jag var ganska borta o lite omtöcknad av allt som hänt så jag ligger bara och stirrar på några papper och bilder som satt på väggen, rakt ovanför satt klockan och tiden gick så sakta :) 

Min utsikt under operationen :) 

Läkaren tittade på mig och sa, "nu går vattnet" :) De sa att de måste dra isär mina magmuskler, jag blev lite fundersam och frågade om de verkligen hittade några muskler i min mage :) Det trodde jag inte hehe Det sjuka med detta är att jag hade lugnat ner mig ganska mycket nu och allt var stabillt, jag kände att vi var på väg mot att strax vara klara så jag låg och tittade lite i lampan och jag ser ju då läkarna, en på varsin sida om min mage/kropp, när de säger att de ska dra isär mina magmuskler så ser jag hur de tar ett grepp, den ena läkaren på vänster sida och den andra på höger sida. De tar i så jä**a hårt så jag ser hur de tar ett steg tillbaka och liksom går ner mot att sätta sig på huk!!!!!!! Samtidigt som de drar i mina magmuskler! Ni kan ju förstå det ljudet, det lät som när man drar ett tyg, det liksom..... ja svårt att förklara men som när man drar isär ett tyg så ser jag bägge läkarna försvinna ner mot golvet.... herrejäv**r vad äckligt! Sen kommer de upp igen och så säger den ena att hon ska vara min värk så att barnet kommer ut, hon lägger sin armbåge mellan mina bröst undefär och lägger hela sin kropptyngd på armbågen, jag får ingen luft samtidigt som den andra läkaren gör så jag liksom gungar i hela kroppen. Plötsligt slutar jag gunga, trycket över bröstet försvinner och trycket i magen är borta, jag känner mig helt tom och ihopsjunken, i samma sekund så hör jag det, min bäbis skriker! Både jag o Stefan började gråta, det var så mycket inblandat, dels allt innan operationen och under operationen sen att få höra sin bäbis skrika... jag kommer aldrig någonsin glömma det ljudet och den eviga lycka och kärlek som bara fullkommligt forsar över en...

Torsdagen den 28 mars klockan 08:51 föddes vår älskade lilla kille   

 

Elin

10 april 2013 13:11

Va fint och välbeskrivet! Känner igen känslorna precis. (Förutom puls strul!) Så häftigt och så obeskrivligt. Kärlek djupt in i själen. Kramar till Er ❤

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      För att hinna med alla bilder vi laddat upp och alla 100 som väntar på att få laddas upp så kör vi en snabbtitt av vad som hände i sommras under juli månad.      Vi gungade..        Alex meckade med gungkatten..      ...

  Igår, när vi kommit hem ifrån dagis så var vi inne en stund och lekte lite med Philip. Han är lite förkyld, snorig och kladdig i ögonen. Jag och Philip satt o snackade, han visade mig sitt gym, hur han hänger där i gymmet och vilka vikter och skr...

  Vi gick ner på stan i lördags när det var kulturnatten, där träffade vi mormor o morfar, Robert o Kickan, vi skulle egentligen inte se nått utan bara gå omkring. Dock fastnade vi hos mammas favoriter, sambatjejjerna :) ja alltså inte själva tjejj...

Såå, ett inlägg om Sebbe, ett om Alex och nu ett om Philip. Här är hans lilla fotosession :)                               ...

  Woot?! Fjärde inlägget på typ 5 minuter, vad äre som händer? :) Vi hade ju en fotosession på Alex för nått inlägg sen, nu blire ett på Sebbe :)                      Aaa vi vet att de blir mycket bilder o lite tex just nu men vi ha...