Igår, onsdag, 13 dagar efter födseln ramlade den lilla köttbiten av (som sebbe säger) bäbisens navel alltså, eller navelsträngsstumpen som suttit över naveln. Kaputt väck är den, skönt! :) Nu när den är borta så passade vi på att ta oss ett litet bad för första gången, inte populärt hihi

Idag blir lilla gubben  2 veckor och det ska ju så klart firas så vi kör en liten bildserie ifrån igår när han låg i matkoma i soffan :) Älskade gulle   

Tillslut orkade han titta upp så jag fick ta ett kort när han har ögonen öppna :) imorgon kommer lite mer bilder o info ifrån sjukan o de sista dagarna därifrån sen är jag klar med allt om sjukhus o lik :) Passar på att skriva medan man kommer ihåg, man tror man ska komma ihåg alla detaljer o sånt från födseln men man glömmer ganska snabbt så därför blir det lite långa inlägg de här dagarna, det kommer även bilder på mina två stjärnor också, de var länge sen sebbe var i farten här på sidan, jag ska bjuda in honom om nån dag hahaha 

PUSS o KRAM

Just när bäbis föds så fick jag honom till mig, hans varma, nästan ljumna huvud låg på min kind. Han var lite blodig och hade lite fosterfett, men jösses så söt han var! Han var fuktig och lite kladdig, luktade så där gott :) Jag gosade lite innan Stefan och BM gick iväg för att mäta och väga honom, han vägde 4110g och var 52cm lång. Allt var toppen med honom, han fick 10or på alla "betyg" och han mådde jättebra. Medan läkaren häftade ihop min mage och gjorde iordning så fick han ligga hos mig och Stefan satt bredvid. All stress och rädsla var fullkommligt bortfluget, narkosläkaren kopplade bort allting ifrån  mig (dock fick jag ha kvar syrgasen) det gröna skynet drogs också bort och alla i rummet var glada, skojade och grattade till höger o vänster. Fy, får man verkligen vara så lycklig som vi var då?! 

Efter ca 10-15minuter så var allt klart, stefan och bäbisen gick iväg upp på vårat rum uppe på BB medan jag fick åka till uppvaket. Där fick jag ligga längst ut mot fönstret, solen sken på slottet, det var mycket folk ute, min bäbis mådde bra, jag mådde bra och hade klarat mig, jag var lugn, glad och lycklig. Åhh vad ajg längtade eftera tt få åka upp till Stefan och bäbisen. Jag blev uppkopplad till en blodtrycksmätare och EKG, sköterskan kom och pratade lite, klämde på magen för att försöka pressa ut lite blod och kolla så att livmodern började dra ihop sig. Jag började frysa lite och fick en varm filt över mig. Jag kunde inte sluta le, jag nästan skrattade för mig själv... min underbara bäbis, så fin han va och den lycka o lugn som kom när han skrek.. wow :) Jag somnade nästan vid ett ögonblick på uppvaket tills jag hörde att en gammal dam bredvid mig behövde kissa (hihihih hoppa över nån rad om ni är känsliga) hon hade opererats och var för gammal för att gå på toa/eller ha kateter så hon fick ligga o kissa i ett bläck hahaha jösses vad man är utlämnad när man är på sjukhuset. Det var ju bara ett skynke mellan oss så jag försökte diskret hålla för öronen för att slippa höra nått :) Vid ett tillfälla så började det pipa vid min maskin (?), sköterskan kom och sa att den tyckte jag andades för sällan hihi hon sa till mig att andas lite snabbare så slutade det pipa :) Detta hände två gånger, men tror att det var för jag var så trött och somnade nästan, kanske andas lite saktare då, i dont know, det var inget hon brydde sig så mycket om. Hlr och häpna, efter 1½  timme bara så hade bedövningen släppt så pass mycket att jag fick komma upp till bäbisen o Stefan!! De kollar så att man kan röra benen och lyfta upp rumpan ifrån sängen, då anses man som OK att åka ifrån uppvaket. Åhhhhhh jag bara log och var så förväntasfull medan BM körde mig i korridoren, ut mot hissen och upp till avdelningen. Hon rullade in mig på rummet och där låg bäbisen på Stefans bröst och sov. Han var så lugn, så fridfull och så vacker, massa känslor kom över mig igen och jag bara slet åt mig bäbisen och höll om honom :) Så liten, så rund, så mjuk och varm, så otroligt fin var han där han låg med sin vita mössa :) Min bäbis   

När vi kommit ner till operation så väller det fram folk, det är narkosläkaren, narkosläkarelev som ska vara med, barnmorskan, barnmorske elev, det är en till tant som springer omkring, det är en finsk kvinna som står vid mitt huvud hela tiden, det är två läkare som opererar, det är jag och stefan plus en till kvinna. Innan allt börjar så går stefan, bm och bmeleven iväg för att byta om, jag och norkosläkaren + eleven går in till operationsrummet, jag får hoppas upp på britsen och det är svinkallt i rummet *Brr* Alla kommer fram för att presentera sig och ta i hand, jag uppfattar inte ett enda namn :) Jag var trött, förväntasfull, kall, ensam (stefan hade inte kommit än) rädd, glad, skakig, illamående men samtidigt så lycklig att jag ska få se den lilla människa som legat i min mage så länge. Han som sparkat, bökat, hickat, sovit, snurrat runt och bara funnits nära intill mig hela tiden. Eftersom det är mitt tredje kejsarsnitt så krävs det två läkare, varav en specialist på just kejsarsnitt, tydligen är det lite mer jobb med att göra ett tredje kejsarsnitt än att göra ett eller två. Narkosläkareleven satte in en utfart som hon kallar det, alltså en sån.. droppaktig sak i armen :) Jag hade nu två sånna. Hon skulle sätta på ett blodtrycksmätargrej runt min arm samtidigt som den finska kvinnan skulle sätta bedövning i ryggen. Hon kådar och drar med sina knogar på mina ryggknotor och fy f*n vad ont det gör! Jag försöker slingra mig men då kommer en annan kvinna o håller i mig o säger att jag måste sitta stil. Det sticker till i ryggen och hon säger att nu måste jag sitta absolut blixtstilla, stefan kommer in, ombytt o klar och kläderna var så fula så jag började skratta (förlåt!) då var läkaren lite sur o sa att jag måste vara stil! Sen hände allt väldigt fort, bedövningen börjar göra värka på en gång och jag tappar känseln i bägge ben och eftersom jag sitter upp så höll jag på att ramla framåt. Rumpan och ryggen börjar domna bort ochy två kvinnor säger till mig att lägga mig ner snabbt så jag inte ramlar, samtidigt ska narkosläkareleven ge mig nått i droppet som sitter i armvecket, det blev ganska invecklat. Det kryper i hela min kropp när jag börjar domna bort mer o mer över mage, bröst samtidigt som det är svinkallt i rummet. Jag ber om att få en kudde under huvudet eftersom jag kan inte ligga raklång på rygg utan nått (förra kejsarsnittet så fick jag svimmningskänslor och allt blev svart för att jag fick sånt tryck när jag låg på rygg) De går iväg och hämtar min kudde och så får jag en slags kilkudde så jag ligger lite snett på bordet. Stefan sätter sig bakom mitt huvud och så sätter de upp ett grönt skynke framför mitt ansikte. Där ligger jag, i ett kallt operationsrumt, helt bortdomnad i kroppen, med ett stort skynke framför ansiktet, ser inte Stefan utan bara rakt upp. Massa främmande folk i lokalen och en finsk kvinna som drar kalla kompresser lite varstans på min kropp för att kolla hur mycket och långt bedövningen tagit. Halvdåligt med sömn, saknad av de större barnen, fastat i flera timmar, halvliggandes på rygg med en stor mage som trycker på, huvudvärk och illamående. Det såg inte ljust ut. 

Narkosläkareleven tog mitt blodtryck precis hela tiden. Hon pumpade upp, tog ut luften och sa siffrorna till nån som antecknade (?) sen pumpade hon upp igen, drog ut luften o sa siffror.. pumpa upp, drog ur.. så höll det på under hela operationen (som tog ca 51 minuter) Hon var så otroligt snäll och lugn, det hjälpte mig väldigt mycket! Synd att jag itne kommer ihåg hennes namn.. men iaf. Jag låg på sängen och man är ganska.. utsatt eller.. ensam fast det är så många runt en. Jag hörde den förbannade blodtrycksmaskinen hela tiden som pumpade i och drog ut luft, mina ben var helt bortdomnade, jag försökte flera gånger lyfta benen men det gick bara inte och då tror jag att jag fick lite panik för allt förutom armar och hals är bortdomnat, jag kände knappt att jag själv andades, den finska kvinnan kom och masserade min hals och sa att jag måste ta det lungt, ta det luuungt *på finska* samtidigt hör jag nakosläkaren säga att min puls är uppe i 180 fast jag bara ligger stil och ändå trodde jag var någerlunda lugn. Jag får ligga o ta djupa andetag samtidigt som finska kvinnan masserar halsen, narkosen ringer efter nån medicin som jag måste ha, de drar i nått lugnande eller blodtrycksänkande (?) men det verkar inte hjälpa för jag hör lite stress i narkosläkarens röst när hon ropar lite högre, har ni ringt o beställt medicinen?! Även Stefan blev nervös av hur stressad hon lät, då förstod han att de kanske var lite allvarligt. Nån svarar att medicinen är beställd och att den står framför nakosläkaren, hon drar i nått och min puls sjunker som en sten ner till 60 då var det tydligen för lågt o de för ge mig nått mer för att få upp pulsen igen. Blodtrycksmaskinen går på högvarv, både narkosläkaren + eleven står och mäter och kollar min puls på handleden med både händer och maskin. Efter 20 minuter så har de fått mig i balans och jag känner själv hur jag slappnar av i hela kroppen, tar ett djupt andetag och då säger läkaren timeout. Det innebär att de är klara med förberedelserna och de blir tyst i rummet. De frågar efter mitt personnummer sen får alla säga sitt namn igen (antar att det är nån bandspelare på så de spelar in allas namn till journalen??) sen hör jag läkaren säga, ja men dåså, då börjar vi! 

Man får tipset att inte titta uppåt/framåt för då ser man hela operationen i lampan så jag får ligga och titta åt vänster hela tiden. Där står narkosläkaren + eleven och pratar med mig, men jag var ganska borta o lite omtöcknad av allt som hänt så jag ligger bara och stirrar på några papper och bilder som satt på väggen, rakt ovanför satt klockan och tiden gick så sakta :) 

Min utsikt under operationen :) 

Läkaren tittade på mig och sa, "nu går vattnet" :) De sa att de måste dra isär mina magmuskler, jag blev lite fundersam och frågade om de verkligen hittade några muskler i min mage :) Det trodde jag inte hehe Det sjuka med detta är att jag hade lugnat ner mig ganska mycket nu och allt var stabillt, jag kände att vi var på väg mot att strax vara klara så jag låg och tittade lite i lampan och jag ser ju då läkarna, en på varsin sida om min mage/kropp, när de säger att de ska dra isär mina magmuskler så ser jag hur de tar ett grepp, den ena läkaren på vänster sida och den andra på höger sida. De tar i så jä**a hårt så jag ser hur de tar ett steg tillbaka och liksom går ner mot att sätta sig på huk!!!!!!! Samtidigt som de drar i mina magmuskler! Ni kan ju förstå det ljudet, det lät som när man drar ett tyg, det liksom..... ja svårt att förklara men som när man drar isär ett tyg så ser jag bägge läkarna försvinna ner mot golvet.... herrejäv**r vad äckligt! Sen kommer de upp igen och så säger den ena att hon ska vara min värk så att barnet kommer ut, hon lägger sin armbåge mellan mina bröst undefär och lägger hela sin kropptyngd på armbågen, jag får ingen luft samtidigt som den andra läkaren gör så jag liksom gungar i hela kroppen. Plötsligt slutar jag gunga, trycket över bröstet försvinner och trycket i magen är borta, jag känner mig helt tom och ihopsjunken, i samma sekund så hör jag det, min bäbis skriker! Både jag o Stefan började gråta, det var så mycket inblandat, dels allt innan operationen och under operationen sen att få höra sin bäbis skrika... jag kommer aldrig någonsin glömma det ljudet och den eviga lycka och kärlek som bara fullkommligt forsar över en...

Torsdagen den 28 mars klockan 08:51 föddes vår älskade lilla kille   

Jag sov ändå ganska bra natten till torsdagen. jag vaknade tidigt men kände mig ändå ganska utvilad. Tänk att idag ska jag få se och hålla om våran bäbis. Det känns så overkligt, han som legat i min mage, sparkat, hickat och levt om, tänk att jag ska få se hur han ser ut :) Är han lik mig eller Stefan, sebbe eller Alex? Kommer han ha samma näsa som Sebbe hade hihi eller kommer han ha litet ansikte som Alex hade när han föddes? Bruna ögon? Lång, kort? Tjock eller smal? Kommer han skrika efter att han kommit ut? Kommer han ha några besvär med tex hjärtat (som de trodde först på ultraljudet?) Kommer han verkligen ha 5 fingrar och 5 tår? Kommer jag klara av att ligga på rygg under hela operationen? (förra gången fick jag svimmningskänslor och narkosläkaren fick pigga upp mig med lite medicin). Kommer jag klara av att vara utan Sebastian och Alexander under ett par dagar? Hur ska det gå att säga hejdå till dom när de sitter i bilen innan jag o Stefan går in till förlossningen? Det var frågor och funderingar till höger och vänster, men det mesta gick det faktiskt bra med :) det absolut jobbigaste var faktiskt att säga hejdå till Sebbe och Alex, det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på det. Även fast de inte brydde sig så mycket utan mest såg fram emot att få vara hemma hos mormor, morfar o Annica så var det jättejobbigt för mig. Redan kvällen innan blev jag ledsen och så fortsatte det på morgonen och hela tiden på sjukan hihi Mina små pluttar som jag aldrig sovit utan, mina små gosungar som alltid busar och skrattar, mina små älsklingar som alltid finns vid min sida, nära till kramar o pussar, mina underbara barn!    

Klockan 06.15 på torsdagen, skärtorsdagen, så åkte vi hemifrån, mot sjukhuset. Vi skulle vara uppe på förlossningen kl 07:00. Klockan 06.45 skulle vi möta upp mormor o morfar för att lämna barnen till dom. När man får planerat kejsarsnitt finns det lite hygienregler att följa, bla dsucha kvällen innan och samma morgon. Tvätta håret vid ett av de tillfällena, ha ren handduk till både hår o kropp bägge gånger, byta om till rena kläder vid bägge duschningar. Byta rent i sängen, inga smycken, smink eller nagellack. Helst nya schampoo/balsam flaskor som inte varit öppna tidigare, inte äta från kl 00 på natten, ingen dricka från 0600 samma morgon. Jag var uppe runt 5 för att att duscha och fixa det sista, just innan vi skulle åka så väckte vi barnen. Jag var dock ledsen så Stefan fick klä på dom och fixa med deras saker. Vi satte oss i bilen, solen hade redan gått upp och det var fint väder, lite småkallt ute. När vi kom fram till sjukan så gick jag ur för att säga hejdå redan nu, innan mormor o morfar kom så jag slapp säga det just innan vi skulle gå in o jag skulle slippa vara helt söndergråten när jag kom till förlossningen hihi Sebbe tittade ltie konstigt på mig när jag grät lite, han pussade mig på munnen o vi sa att vi älskade varann, jag gick runt till Alex sida, han kastade sig runt min hals och sa att han ville följa me in, men jag sa att det itne gick. Han tittade lite lesset på mig, jag pussade honom o sa att jag älskar honom, älskar sa han tillbaka (det är så han säger när han säger jag älskar dig :) Mormor o morfar kom och tog barnen medan jag o Stefan tog våra väskor och gick upp för de tre trapporna till avd 96d. Vi fick sitta i väntrummet och vänta på att en BM skulle komma och ta emot oss. Klockan blev 0715.. 0720.. men ingen BM, vi undrade om de glömt bort oss, men så kl 0730 kommer en tjej, Emma, i full rulle o säger att vi måste in på rummet NU för kl 8 så ska vi vara nere på operation! 

In på rum 10, byta om till operationskläder, olika tester o blodprov togs, dropp sattes in, frågor ställdes, vi fick packa in kläder o väskor i ett låst skåp, jag fick antibiotika och smärtstillande, order om att lägga mig ner i sängen för nu har vi bara tre mintuer på oss! Vi drog genom korridoren, ut till hissen, ner till våning 1 - operation, där mötte narkosläkare och massa annat folk oss. Vi klarade det, prick 8 var vi nere vid operation.. då var det dags!